små saker gör mig så glad. som att se att du har mina strumpor på dig när du ska till skolan. ett par som du kanske aldrig skulle tagit på dig annars, men nu har du det. för att just du vill det, bara du. för det är mina och du vill påminnas om mig, säger du.

Jag var nära att sluta hoppas på att det skulle finnas någon där för mig. Någon som var som mig själv, fast ändå inte. Någon att dela dagar och äventyr med. Någon som accepterade mig för just den tokiga tjejen jag är. Någon som har det där lilla speciella extra. Någon som vill spendera tid, och som inte skäms över mig. Någon som kan hålla tider och kommer när man bestämt. Någon som har de där perfekta härliga lockiga håret. Någon som man kan ligga och pussa på jätte länge. Någon man älskar att se på. Någon man aldrig får nog av. Någon som man kan dela alla sina tankar och funderingar med, utan att skämmas. & någon jag aldrig skulle kunna leva utan. Men då dök han upp. Han som stämde in på ALLT. Gustaf, du gör mig så lycklig. Jag hoppas verkligen att vår tid blir evig, jag älskar dig ♥

när jag möter dig i korridoren bubblar det i mig. När du får syn på mig dyker det upp ett leende på dina läppar som snabbt smittar av sig till mina. Jag lägger armarna om din hals och vi småpratar lite om lektioner som varit, eller om vad vi ska hitta på tillsammans då skoldagen äntligen är över. Innan vi skiljs åt trycker jag mig närmre dig och luktar vid din hals. Den där fantastiska naturliga doften går att dö för.

från knopp till tå känns det rätt. Att finnas till hos dig. Vi byter andetag med varandra och jag pillar i ditt hår. Enkelheten står vid vår sida. Några små tysta ord fyllda med känslor och nervositet sipprar ut från mina läppar, jag ser hur du ler och snurrar din tumme runt min. Du ger mig en mening med små fniss och ren kärlek tillbaka. Det finns inga krav eller måsten, de existerar inte. Jag befinner mig i en annan värld

Var är du? Andetagen blir svårare, tyngre och jobbigare efter varje dag som går.

alla har saker som man inte riktigt trivs med i vardagen, saker som gått snett, saker man vill ska bli som förr osv. jag drömmer allt för ofta om nätterna om just det, men att det då blir som man vill, just sådär som man önskat. Man känner glädjeruset igenom hela kroppen om man trivs som aldrig förr med vardagen. Det som var snett rätar upp sig och det blir som förr. Sen är stunden där, då man vaknar av att morgonen är kommen. Allting försvinner i ett svep och man återkommer till det där splittrade långt inne i en, det där sönderrivna som väntar på att bli helt. Men ännu finns tejpen endast i drömmarna.

nervositet tar tag i mig. Skakar om hela planeten och jag kan inte fokusera på någonting speciellt. Får inte rätt på händerna, de vill inte lyda. Benen verkar tillhöra någon annan för inte vill de lyfta upp min kropp inte. I en stund försöker jag förstå och försöka fokusera på vad som kommer att hända de framtida minuterna. - Fan nu måste jag fästa min flackande blick på en punkt, tänker jag, och sakta men säkert faller jag in i ro och hela kroppen känns som min igen.

jag brukade ligga där och lyssna, på dina andetag i mitt öra. Tyngre och tyngre, djupare och djupare. Jag blev andlös, du kämpade nu med syre för två. Du drog in luft genom munnen långsamt... höll kvar det i lungorna och munnen för att känna motståndet.. du tryckte sedan ut det sakta i en strimma precis förbi mitt öra.. Det brusade så härligt. Ibland for det en tanke förbi i mitt huvud om att fånga upp luftstrålen, att åter förena luften med mina egna lungor.

För några veckor sedan vaknade jag på morgonen efter en natt som var full av drömmar. Drömmarna var bra. Det var dåligt att vakna, jag kände mig hopplös. Jag hade ingenting att se fram emot, efter att jag insåg att drömmen endast var en dröm. Jag hade ingen motivation till att resa mig från sängen alls, jag ville bara bort.

blåsten, vinden, pusten,

det är visst såhär framtiden
kommer att se ut. Det finns inget
tillsammans och inget vi. Vet du vad?
Det svider som fan. Men jag vet,
vissa saker kan inte hjälpas och
vissa saker kan man inte styra över.
- Men det kanske tar emot men vi hör ihop
Och inget kan ändra på det

bubblande, sårande, glädjerus, tårar, leende, illamående
jag vet inte hur jag ska känna.
Men allt detta kommer.
Jag försöker hålla båda fötterna på jorden medan tårna vill skjuta ifrån.
Lugn och sansad. Kanske en aning för mycket.
Men vad spelar det för roll?

tiden rullar och jag vet vad som väntar.
Men fan, vill inte att detta ska hända.
Huvudet snurrar och jag vet inte vad
jag ska tro, jag får ingen ro..